Dagen som gick var fruktansvärd för mig.
Min mamma ringde mig och berättade att min sjuka morfar har gått bort. Jag drabbades av panik, jag var så ledsen visste inte var jag ska ta vägen.
Han är en av mina största förebilder och nu är han borta. Bara en del av mitt minne. Min största skräck för att åka bort från min familj och släkt så länge var att just något som detta skulle hända.
Jag har inte heller råd eller möjlighet att åka hem på begravningen. Helt fruktansvärt för mig :(
Han har genomlidit så mycket och alltid varit så stark genom omgångar av motgångar av cancer och dödsfall av sina nära och kära men denna gång blev det för mycket.
Jag var väldigt nere hela dagen och har ringt och pratat med släktingar och vänner som en galning. Tack för allt stöd underbara människor <3
Nu finns han i mina minnen, och alla som älskar honom, i deras minnen också.
Detta gjorde att jag inte hade ork att göra så mycket annat denna dag. Jag gjorde dock mina läxor, hängiven som jag är.
Jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka eller bara för att få säga adjö. Han avled tydligen med ett leende på läpparna, nu slipper han allt lidande.
Då jag inte kan närvara på begravningen ska de läsa min dikt till honom. Den har tydligen berört alla i min släkt och familj. Önskar dock att jag kunde få delta. Detta är så viktigt för mig.
Namaste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar